En berättelse om drakbebisen

Denna berättelse kommer från en annan magiskola i riket, nämligen Lumenia Escape Room i Stockholm.

Mitt namn är Professor Eleanora Ventris, och jag är en av de äldsta lärarna vid magiskolan Lumenia i Stockholm, en plats som inte liknar någon annan. Lumenia är inte bara en skola för magi; det är också ett mysterium, en labyrint, ett levande escape room som testar varje students klökhet och vilja att lösa det omöjliga. Men detta är inte historien om våra elever eller om skolans många hemligheter. Nej, detta är historien om Troy – vår allra käraste och mest oförutsgängliga drakbebis.

Troy är inte som andra drakar. Han är liten, knappt större än en kattunge, med fjäll som skimrar i regnbågens alla färger beroende på hans humör. Han har stora, glänsande ögon som ser ut att hysa universums alla hemligheter, och hans andedräkt doftar av karamell snarare än rök och eld. Men låt er inte luras av hans oskyldiga yttre – Troy är ett litet busfrö som alltid hittar på något nytt för att förvandla en vanlig dag i Lumenia till ett äventyr.

En drakbebis ankomst

Det hela började en kylig morgon i oktober, när dimman låg tät kring Lumenias torn och korridorer. Jag var på väg till min föreläsning om tidens magi när jag hörde ett svagt pipande ljud från bibliotekets lägsta våning. Ingen annan verkade ha lagt märke till det, så jag följde ljudet ner för en spiraltrappa som inte funnits där förr.

När jag till slut kom till botten, möttes jag av en syn som jag aldrig ska glömma. Där, mitt bland dammiga bokhyllor och glimmande runstenar, låg ett litet ägg som skimrade svagt i ljuset från min trollstav. Det sprack precis när jag kom fram, och ur det kläckte sig en liten drakbebis. Troy. Han tittade upp på mig med sina stora ögon och pep som om han förstod att han hade hittat sitt hem.

Ingen visste varifrån ägget kom. Skolans rektor, en man vid namn Ardelion Frostbane, var skeptisk till att hysa en drake, men Lumenia själv verkade ha gjort sitt val. Skolan är levande, och dess viljor är många gånger starkare än något beslut vi lärare kan fatta. Från den dagen blev Troy en del av vår gemenskap.

Troy och hans bus

Att ha en drakbebis på en magiskola är inte så enkelt som det kan verka. Troy var nyfiken på allt och hade en förmåga att förvandla vardagen till kaos. Hans favoritaktivitet var att gömma sig i skolans många escape rooms, som utgör en del av våra elevernas tester. Dessa rum är fyllda med gåtor, fällor och magiska mekanismer som ska hjälpa studenter att utveckla sina färdigheter.

En dag, till exempel, hade en grupp förstaårsstudenter precis börjat sitt prov i rummet “Den sista magiskolan” när Troy beslöt sig för att delta. De hade just löst en gåta som aktiverade en serie reflekterande speglar som visade dolda meddelanden, men innan de hann dechiffrera texten flög Troy upp och landade mitt i mekanismen. Han viftade glatt med sina vingar och ställde om speglarna så att meddelandet blev fullständigt obegripligt.

Studenterna, som först trodde att detta var en del av testet, började försöka övertala Troy att flytta sig. Men Troy hade andra planer. Han sprutade ut ett moln av karamellfärgad rök som fick speglarna att klibba ihop, och sedan försvann han in i en hemlig passage som ingen visste fanns.

När vi slutligen hittade honom – efter timmar av letande – såg han inte det minsta skyldig ut. Tvärtom satt han där, omgiven av gamla kartor och magiska artefakter, och tuggade på en bit pergament.

En dag att minnas

Det finns dock en dag som står ut som den mest minnesvärda i min tid med Troy. Det var under vårt årliga “Labyrintäventyr” – en tradition som utmanar både lärare och studenter att samarbeta för att ta sig igenom skolans mest intrikata escape room. Labyrinten är en ständigt föränderlig struktur, skapad av Lumenias magi, fylld med mysterier, faror och belöningar.

Mitt lag bestod av fyra studenter och, såklart, Troy. Jag hade försökt lämna honom i hans korg, men han hade på något sätt lyckats smita och landade på min axel precis innan labyrinten stängdes bakom oss.

Vår första utmaning var ett rum fyllt med dansande ljus som bara kunde korsas om vi listade ut deras mönster. Troy, som verkade fascinerad av ljusen, flög rakt in i dem och ändrade deras bana med en snärt av sin svans. Först trodde vi att allt var förlorat, men ljusen bildade plötsligt ett nytt mönster som visade oss vägen framåt.

I nästa rum stötte vi på en väktarstaty som krävde ett lösenord för att släppa oss vidare. Vi hade inga ledtrådar, och tiden var på väg att rinna ut. Troy, som hittills bara suttit still och tittat på oss, plötsligt harklade sig och röstade ut ett pipigt ljud som lät som “Luminara” – skolans gamla motto. Statyn vaknade till liv och lät oss passera.

Hur han visste det? Ingen aning. Kanske är det bara en del av hans magiska natur.

En del av vår familj

Idag är Troy en oumbärlig del av Lumenia. Han hjälper studenter på oväntade sätt, ställer till med lagom mycket kaos och är alltid en påminnelse om att magi inte alltid handlar om ordnade formler eller välplanerade ritualer. Ibland handlar det om spontanitet, nyfikenhet och glädje.

Jag ser fram emot att berätta fler historier om Troy och hans äventyr. Men för nu måste jag gå. Jag hör redan ett bekant pipande ljud från vårt alkemilaboratorium, och jag kan bara anta att Troy har hittat något nytt att undersöka. Till nästa gång – må magin alltid leda er framåt.